Svar på tal, typ...

De senaste månaderna har det dykt upp en del kommentarer här på bloggen från en person som väljer att vara anonym, kommentarer som kanske inte är helt snälla (men kanske ärliga, ur personen i frågas synvinkel?) och som jag inte riktigt förstår. Först tänkte jag att jag skulle strunta i dem, bara låta det passera. Jag skriver en offentlig blogg som vem som helst kan läsa, jag har valt att vem som helst ska kunna kommentera utan mitt godkännande och jag blir glad för all respons jag får - positiv som negativ. Men, jag blir ändå nyfiken på den här personen. Är det någon jag känner? Vad baserar du dina åsikter på? Om du känner mig, varför talar du inte med mig face to face istället och om du inte känner mig, vad är då din mening med kommentarerna?

Jag väljer att publicera ett fåtal av dessa kommentarer här på bloggen för att kunna besvara dem, och hoppas innerligt att jag får veta vem skribenten är!


EN omteta jämfört med EN dödad patient... pga en slutkörd tjej som tänker bara på träning och vill ha glädje av träning, endast träning och inget annat
Jag dör inte om jag skulle få en omtenta, men jag gillar att lyckas. Jag är en tävlingsmänniska och tycker om att sätta höga mål för mig själv. Det får mig att prestera och bli motiverad, och det mår jag bra av. Det där med en dödad patient tycker jag bara är hemskt. Vad vet du om hur mycket jag kan eller kommer att kunna när jag går ut skolan? Hade jag inte litat på mig själv och min förmåga att lagra på mig kunskap och färdigheter hade jag aldrig valt ett så ansvarsfullt yrke som sjuksköterska, säger inte det sig självt lite?
Nej! Nu är ditt ord bara träna, typiskt!
"betalar räkningar och inser att det enda nöjet i juni månad blir att träna..."
Inget nöjet av: spela gitarr och piano, sjunga, skriva låtar och noveller, läsa böcker och göra allt sådant där...som kostar ingenting i pengar men inte är träning 
 Jag vet att det är svårt att läsa ironi mellan raderna, men givetvis menade jag inte ordagrant att det enda jag ska göra i sommar är att träna. Jag kommer träna mycket, för att jag vill och för att det är mitt jobb, men tro mig... man kommer hitta mig både bakom pianot och slappandes på en gräsmatta också i sommar.

Läs bloggen: Du beskriver dig själv. "hon är ung, verkar ambitiös och är säkert stressad och osäker på sig själv" Så är du. 
 Jaha, är det så jag är? Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad du baserar detta på, eftersom våra åsikter om min personlighet går väldigt vitt isär. Jag har levt med mig själv varje dag i över 27 år. och tror mig känna mig själv väldigt väl... Hur ofta träffar du mig?

"jag ska inte bli för personlig och ingående.. Det jag vill säga är att det har varit lite mycket"... Inte ingående med dig själv eller med bloggen? Du tränar bort och gömma känslor för träning är lättare än känslor.
 Jag har inget emot varken känslor eller träning faktiskt. Jag är en människa, precis som du. Då ingår liksom känslor vare sig man vill eller inte. Jag gillar känslor, det är de som skiljer oss från djuren och jag delar gärna med mig av mina till vänner och de som står mig nära. Jag gråter, skrattar, skriker eller vad som nu verkar rätt för stunden. Jag gör det helst inte offentligt på internet bara, eftersom syftet med den här bloggen inte är att vädra mitt känsloliv, det är att blogga om min träning, mitt jobb på SATS och min utbildning.
Prioritet: Blogg visar att du vill inte sjuksköterska. Blogg visar att du vill inte musik. Blogg visar: Det är viktig och enklare för dig att samla träningstimmar.
Jag vet inte om jag skulle säga att jag "samlar träningstimmar" faktiskt. Du har rätt i att det är viktigt för mig att träna mycket, jag har gjort det hela mitt liv och dessutom får jag fruktansvärt ont i min rygg om jag inte tränar och det är ju, som du kanske förstår, mindre roligt. Musiken kommer alltid vara viktig för mig, likaså mitt framtida yrke som SSK men jag är även säker på att träningen alltid kommer vara en stor del av mitt liv. Vore det så farligt att istället glädjas åt att en person (jag, i det här fallet) har turen att få ägna sitt liv åt precis det hon vill?


Det finns inget tvångsmässigt i mitt tränande, ingen ångest, vikthets eller utseendefixering. Jag har skrivit det förut men jag skriver det gärna igen! Jag tränar för att jag kan, för att jag är stolt och tacksam över att ha en kropp som fungerar och som låter mig pressa den till max, pass efter pass. Det är döhäftigt och jag ÄLSKAR känslan! Är det så farligt?