Jag läser första terminen på Göteborgs Universitets sjuksköterskeprogram. Först kom jag inte in, jag skrev högskoleprovet, hamnade precis på gränsen till att bli antagen men lyckades inte riktigt, och spenderade hela sommaren med att vara besviken på mig själv att jag inte hade plockat ett par poäng till och kunnat ta mig in. Sedan var jag och handlade på HM i Nordstan en dag när telefonen ringde - "Hej, det är från Sahlgrenska Akademin, vill du börja på sjuksköterskeprogrammet?" Jag skrek av glädje så högt att folk vände sig om och stirrade. En reservplats! Klart jag ville ha den!
Ända sedan jag var liten har jag känt någon form av längtan, eller kanske är fascination mer det rätta ordet, för sjukhus och människokroppen. Mitt första drömyrke var kirurg men de planerna försvann tidigt, men fascinationen fanns kvar. Jag tog en omväg, en lång och stundtals snårig sådan, men nu vid 26-års ålder vet jag. Det är ambulanssjuksköterska jag vill bli! Jag har alltid känt någon form av avundsjuka i mina möten med ambulanspersonalen, till och med när jag sett dem på tv eller liknande, men nu är även jag på väg dit. Jag har tagit första steget!
Jag är en ganska rastlös person och tanken på att dag ut och dag in arbeta i samma lokaler med samma arbetsuppgifter skrämmer mig. Jag vet hur det skulle bli. Jag skulle tröttna. Fort. Jag fascineras också av gränser, gränsen mellan liv och död till exempel. Hur hårfin den kan vara, och hur fort det kan gå. Jag mår som bäst när jag får ta mycket ansvar, när jag får tänka, när det måste gå fort. När det är på riktigt. Och jag vill, hur klyschigt det än låter, arbeta med människor.
Som ambulanssköterska är ditt möte med patienten kort, det gäller att snabbt skapa en relation där patienten litar på dig samtidigt som du gör allt som situationen kräver i form av vård. Att patienten litar på dig kan i vissa fall säkert (jag gissar bara, jag är inte ambulanssköterska än!) underlätta ditt arbete, men det viktigaste är kanske att patienten känner sig trygg. Han eller hon är i en enormt utsatt situation, oavsett vilken anledningen må vara att ambulans har tillkallats, och det är du som har som uppgift att lugna och vårda patienten under den korta stund ni har tillsammans.
Jag tror jag vet när jag bestämde mig för att det var det här jag skulle göra. Det var 2004 i en ambulans i Stockholm. Jag hade astmaanfall och blev hämtad med ambulans, den manlige sköterskan var helt fantastisk och trots att han hämtade mig för mitt uppenbara astmaanfall lyckades han på något sätt ta in hela mig, hela min person, och fattade misstanke om att något mer än astman var fel. Jag själv hade ingen aning, men han såg till att jag hamnade på hjärtintensiven och idag har jag en pacemaker! Det var nog lite där jag bestämde mig. Jag vill bli som han! En sådär toppenbra ambulanssköterska som ser hela patienten och situationen för vad den är. Nu är det 2010 och jag har börjat min resa mot målet.
Varje gång jag ser en ambulans (och de är ganska frekvent förekommande här i stan...) känns det lite speciellt i magen. Det pirrar till lite. Lite grann som att vara kär liksom. Kär i ett äventyr, kär i en framtid som är min. Jag vet, det låter superknasigt, men det är ingen som beskyllt mig för att vara helt normal heller ;)
Den här hösten har varit den mest fantastiska någonsin, och trots att terminen började på ett turbulent sätt med ett avslutat förhållande och fokus på fel ställe så är jag så fantastiskt glad. Jag njuter av varje sekund i skolan, jag har fantastiska klasskamrater som jag hoppas få behålla som vänner hela livet och jag suger åt mig kunskapen som en svamp. Det är underbart! Och en dag kommer jag sitta där i ambulansen, det vet jag ;)
Nu blir det sängen, imorgon gäller föreläsning med fortsättningen på Cirkulationsfysiologin, förberedande inför näringsläraredovisningen och slutligen team-Combat i Frölunda tillsammans med Lina. Strålande tider! Nattinatt!
