 |
| Jag, ett par timmar efter den första operationen på Sahlgrenska. |
I januari 2009 fick jag min pacemaker inopererad, då hade jag väntat i flera år på att få reda på vad som var felet och nu äntligen hade de hittat det! Skillnaden i livskvalitet innan och efter operationen är galet stor, det lovar jag!
De första tecknen på att något var fel kom redan 2004. Jag svimmade nästan dagligen, men tänkte själv att det berodde på energibrist eftersom jag var anorektisk. En dag åkte jag ambulans till Södersjukhuset med astmaanfall, och när jag berättade för ambulanssjukskötaren om mina svimningar blev han misstänksam och det slutade med att jag hamnade på hjärtintensiven med telemetriövervakning. Jag ville inte stanna kvar eftersom jag hade så mycket att göra inför min flytt från Sthlm till Göteborg, så jag blev utskriven och fick veta att det skulle skickas en remiss till Sahlgrenska. Den remissen kom bort på vägen och jag blev aldrig kallad, och eftersom jag började må bättre brydde jag mig inte om det.
Ett par år senare, runt 2006/2007, började jag må sämre igen. Jag var så otroligt trött att det liksom inte går att beskriva. Även de mest triviala sysslorna blev som ett jätteprojekt och jag orkade ingenting. Jag sökte läkarvård och blev diagnostiserad med det ena efter det andra, allt från glutenintolerans till utbrändhet. Sjukskrivning hjälpte inte, och det gjorde inte heller glutenfri kost eller järntillskott och antidepressiva. Jag var fortfarande lika trött. Svimningarna fortsatte, jag kunde inte träna längre, jag slutade instruera och slutade träna. Jag gick upp i vikt, blev deprimerad på riktigt och mådde rent utsagt skit under en period.
En dag i slutet på 2008 åkte jag in till akuten och blev sittande där ett par timmar. När läkaren ville skicka hem mig med förklaringen "stress" sade min pojkvän som var med mig till på skarpen. Läkaren hämtade en hjärtspecialist som lyssnade på min historia och skrev in mig på hjärtavdelningen på Sahlgrenska. Jag låg där i fem dagar med telemetri, men de hittade ingenting. Jag var helt slut och låg mest stilla i sängen och stirrade i taket. När jag blev utskriven bestämdes att jag skulle få göra ett EKG under 24 h, för att vara på den säkra sidan. Jag hämtade "min" EKG-dosa och hade den på mig ett dygn innan jag lämnade tillbaka den till sjukhuset. Några dagar senare ringde läkaren upp mig. "Det är solklart att du ska ha en pacemaker!" Han hade hittat blockeringar i hjärtat och även begärt ut mina gamla EKG:n från tiden på Sös och hittat samma sak där. Han hittade även liknande blockeringar på ett EKG taget på Östra sjukhuset något år innan.
8:e januari 2009 fick jag min pacemaker, och tre veckor efter det var jag tillbaka på gymmet! I december 2009 började jag instruera igen, då på SATS, och nu mår jag bättre än någonsin! Felet jag har är ett AV-block II. Det innebär att impulserna från AV-knutan inte går som de ska, vilket gör att kamrarna inte kontraheras. Själva hjärtslaget uteblir, alltså. Inte hela tiden naturligtvis, men ibland. Vissa dagar fler gånger, andra dagar färre. Längden på blockeringarna varierar också. Nu har jag en pacemaker som är inställd på att börja jobba om jag kommer under 40 slag/minut i egen rytm (jag har en vilopuls runt 52) och på att följa med mig upp i puls när jag tränar. Galet fascinerande manick, det där!
Har du några frågor om pacemaker eller AV-block? Kontakta mig!
