Jag har klarat webtentan!!! Vi hade en webtenta som startade igår och som innefattade sårbehandling, katetrisering och blodprodukter. Visst, det är kanske inte jättesvårt att göra eftersom vi får sitta med litteraturen till hjälp, men det tar tid och tid har jag inte just nu så det känns fantastiskt skönt att ha den gjord nu!
Idag var det föreläsning om hjärtsvikt, arrytmier och perifera kärlsjukdomar, och på förmiddagen satt vi med webtentan och läkemedelsberäkningen. Jag har tokpanik inför våra två kommande tentor och allt annat jag måste göra samtidigt, men snart snart är det sommarlov! Underbart! Jag ska bara hålla ut och klara av allt i ett par veckor till, sedan blir de minsann lugnare :) Min cykel på Valhalla var i alla fall alldeles underbar, det finns inget bättre än att köra skiten ur sig efter en tung dag. I love it!
En tanke slog mig idag under hjärtföreläsningen. Jag undrar hur mycket våra fysiologiska mekanismer egentligen påverkas av vårt undermedvetna, av våra rädslor och farhågor och kanske även förhoppningar? Min pacemaker har nämligen levt loppan typ hela dagen idag, i alla fall under eftermiddagen när vi lyssnade på hjärtsjukdomar i tre timmar. Den gjorde sig påmind stup i kvarten (jag känner när den går in och pacear), det kändes som minst var femte minut och så beroende av den är jag verkligen inte i vanliga fall. Var det för att jag satt och lyssnade på en föreläsning om just hjärtfel, och kanske t.o.m. att föreläsaren nämnde AV-block vilket är den diagnosen jag har?
Förra måndagen glömde jag min astmamedicin på Kungsgatan efter min Combat. Jag brukar aldrig behöva ta den men jag har den alltid med mig för säkerhets skull. Det var flera månader sedan jag använde den. Jag hann inte hämta den i veckan, så fram tills igår har jag kört klasser utan. Jag har fått astma på varenda klass! Idag hade jag med mig den in i salen när jag körde Cykel. Fick jag astma? Nej, såklart inte! Var det då rädslan för att få astma och inte kunna göra något åt det som gjorde att jag fick symptom?
Jag tycker det är sjukt spännande sådant där, för om det verkligen är så på riktigt så tänker jag att det borde fungera åt andra hållet också. Att man kan lindra symptom med tankekraft. Kanske inte bota sjukdomar, men i alla fall minska lidande och förbättra livskvalitet. Undrar om man får forska på sådant som sjuksköterska?
Nåja, nu är det dags för dusch och sängen. Låååång dag även imorgon, som avslutas med panikvick på Kompassen vilket även resulterade i ombokade PT-klienter. Inte bra, men ibland kör det ihop sig och man får göra det bästa av situationen.
Du är inne på rätt spår här, helt klart. Jag är övertygad om att den mentala delen hänger ihop med den kroppsliga som handen i en handske. Hur många diskussioner har det inte funnits om placeboeffekter? Hur många människor bryter inte ner sin kropp bara för att det mentala inte funkar eller bara dör när dom ger upp? Kan man påverka sin puls t ex sänka den med ett antal slag bara med viljan? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan.
SvaraRaderaSjälv är jag i slutet av en period där jag varit sjukskriven för utbrändhet vilket jag inte rekommenderar någon att dra på sig. När man är mentalt därnere så fungerar inte kroppen utan den bryts långsamt ner. Det är lika illa åt andra hållet egentligen; är man i dåligt fysiskt skick så är det svårt att bygga upp sig mentalt. Det är antagligen därför man som sjukskriven rekommederas att börja med dagliga promenader för att långsamt bygga upp sig fysiskt och därmed också psykiskt. Själv hade jag tränat en del innan så jag hade väl en lite bättre utgångspunkt än de flesta. Vad jag däremot inte hade begripit innan var varför jag i princip inte sett något resultat i min träning på flera år - jag var mentalt på väg nerför.
Så sent som för bara några månader sedan ville dom trycka på mig antidepressiva men iom att biverkningarna såg ut att göra mer skada än nytta så sa jag nej och ökade min träningsdos istället. Att bara gå på gymmet och träna ensam ger kanske inte så mycket socialt och mentalt men cyklingen på SATS har verkligen hjälpt till att stärka den mentala sidan. Med postiva och engagerade instruktörer som kan entusiamera och sprida glädje blir man själv glad och det funkar bättre än vilken medicin som helst. Jag tänker inte nämna några namn här men du kan ta åt dig en stor del av den äran. För första gången på flera år så har träningen gett fantastiska resultat bara på några månader och detta pga en enkel sak som glädje.
Tror generellt att just glädje är nyckeln till det mesta. Är man glad har man inga bekymmer (eller tänker inte på dom iaf). Precis som din pacemaker, jag antar att den inte tickar igång på ett pass när du har som roligast, eller hur? Bara på en halvtorr sittning där du (omedvetet) hinner känna efter. Sen frigörs det visst en del hormoner också när man är glad viket borde påverka kroppen på olika sätt.
Tycker definitivt att det är något du borde kika vidare på, det borde fler inom sjukvården göra! (Fast med risk att bli stämplad som alternativmedicinare då ;-)
Oj, det blev visst väldigt mycket detta :-o