En gång deprimerad - alltid deprimerad?

En gång för många år sedan drabbades jag av en depression. Det var ungefär samtidigt som symptomen från hjärtfelet blev värre, och innan läkarna hade ställt någon diagnos. Jag tror jag blev deprimerad för att jag pressade mig för hårt och för att jag inte längre kände igen mig själv när jag inte fungerade som jag gjort innan, men det är inte det jag tänker skriva om nu. Däremot undrar jag om inte läkare, eller sjukvårdspersonal i stort, ibland är lite väl snabba med att misstänka psykosomatiska orsaker till diverse fysiska problem.

Fingrarna på mina bägge händer räcker nog inte till för att räkna de gånger jag har fått övertyga läkare och sjuksköterskor om att jag varken lider av ångest, depression, stress eller någon annan typ av affektiv störning. Jag undrar om det beror på att de läst min journal och nosat reda på min ätstörningshistorik och min 6 år gamla depressionsdiagnos, eller om de helt enkelt tänker att "hon är ung, verkar ambitiös och är säkert stressad och osäker på sig själv". Eller ja, ung var kanske en lätt lögn, jag är ju ändå 27 ;)

Jag förstår att man ibland måste fråga, och psykiska besvär ÄR ett stort problem i dagens samhälle, men det känns som att det ibland är "den enklaste utvägen". Jag fick frågan idag av hjärtläkaren, den här gången frågade han på ett bra sätt och han lyssnade när jag förklarade hur jag mådde. Han viftade inte bort mig och fortsatte på sitt spår när jag förklarade att jag är lycklig, inte känner mig stressad, är nöjd med mitt liv, sover gott och vet hur ångest känns och är helt och hållet säker på att jag inte har några som helst sådana problem. Han var bra, men det finns många andra som inte är lika bra. T.ex. de som försökte bota mitt hjärtfel med antidepressiva och insomningstabletter istället för att utreda mig vidare. Hur som helst, det stör mig. Det är kränkande att få det kastat i ansiktet att man är psykiskt sjuk, och för de patienter som har psykiska störningar tas kanske inte på allvar då dessa diagnoser verkar ställas alltför lättvindligt. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, det är bara mina egna reflektioner och erfarenheter som talar och jag har ingen större insikt i psykvården eller vården i stort mer än det lilla jag erfarit som patient och det jag lärt mig i skolan.

Vad tror ni? Misstänker man psykiska besvär för ofta? Drabbar det de som verkligen har denna typen av besvär?