Låt mig älska det jag vill!

Jag har haft en riktigt fin dag men när jag kom hem blev jag plötsligt ganska ledsen. Varför? Jo, för att jag fått en kommentar på bloggen som jag inte riktigt förstår! Visst, jag fattar att när man väljer att skriva en blogg som är öppen för vem som helst att läsa så utsätter man sig för risken att bli kritiserad, och i vissa fall borde man kanske inte ens ödsla energi på att bry sig, men jag blir ändå upprörd. Faktiskt. Om jag har missuppfattat den här kommentaren så ber jag så hemskt mycket om ursäkt och det är trots allt min egen tolkning av den som gör mig ledsen. Kommentaren gav på mitt förra inlägg och vad jag förstår det som handlar det om att det enda jag verkar bry mig om är att träna maniskt och att jag skiter i annat jag påstår är viktigt för mig, så som musik och min utbildning. Och varför bryr jag mig? Jo, för att det inte är första gången jag får höra det och det gör mig lika ledsen varje gång.

Jag vet att jag tränar mycket, kanske till och med mer än jag skulle rekommendera någon annan att göra. Idag har jag instruerat två klasser och deltagit på en tredje. Jag kommer ha tränat fjorton timmar när den här veckan är slut och det ÄR mycket. Jag vet det! Alla veckor ser inte likadana ut, ibland tränar jag fyra timmar och ibland fjorton. Det är många faktorer som spelar in, belastningen i skolan, antalet vick, antalet PT-timmar och främst vad kroppen talar om för mig att den vill.

Jag är inte manisk i min träning. Jag kan vila och jag gör det när kroppen ber om det. Jag lyssnar inåt och rättar mig efter signalerna. Men, i tre år var jag borta från det som är en av mina största njutningar i livet - den fysiska aktiviteten. Hela livet har jag dansat och tränat mer eller mindre varje dag, sedan orkade jag plötsligt ingenting. Det tog tre år att hitta felet, mitt AV-block i hjärtat. Tre år!!! Jag var övertygad om att jag aldrig skulle få träna igen, aldrig uppleva den underbara känslan av brännande muskler och bultande hjärta och ansträngd andning. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få motivera och instruera andra igen. Men nu får jag! Och jag kan! Och även om det gått över två år sedan jag fick min pacemaker så går det inte ett enda träningspass utan att jag fylls av lycka över att jag faktiskt kan. Jag älskar känslan när pulsen höjs och det fungerar, jag älskar mjölksyran i benen och de ansträngda andetagen och jag tackar kroppen varenda dag för att den faktiskt tog sig tillbaka och tillåter mig att göra det här.

Min kärlek (för ja, det är faktiskt det det är. Ren och kär kärlek!) till träningen gör inte att andra saker blir mindre viktiga för mig. Musiken spelar en enormt viktig roll för mig och min blivande profession likaså. Vad jag vet har vi bara ett liv, och jag tänker utnyttja det till max med allt vad det innebär. Jag vill förverkliga så många drömmar jag bara kan innan det är min tur att passera över till den andra sidan. Och bland de drömmarna ingår att sjunga och spela och att arbeta som sjuksköterska inom ambulansen. Och där ingår även att träna. Alltihop är lika viktigt, och förnekar jag mig en del mår jag dåligt.

Självklart tränar jag för att få resultat, som jag sagt förut. Jag vill också känna mig fin i bikini i sommar precis som alla andra, men det är inte därför jag tränar så mycket. Jag tränar i ärlighetens namn mest för känslan. Jag njuter under tiden, inte bara efteråt. Jag tränar inte för att känna mig duktig eller för att få "unna mig något gott". Jag tränar för att det gör mig lycklig. Och för att jag kan. Jag är så sjukt glad för att jag kan att jag blir tårögd bara jag tänker på det. På riktigt. Och visst, det finns dagar då jag inte vill träna, när lusten inte infinner sig. Och vet ni vad? Sådana dagar tränar jag inte. Då skiter jag i det. Då lägger jag mig på soffan med en godispåse istället, för att just då är det det kroppen vill ha. Jag vill ha balans i livet och jag vill njuta mycket. Av allt. Helst hela tiden.

Innan det här blir en roman så lägger jag ned. Och till dig som skrev kommentaren vill jag bara säga, återigen, att jag ber om ursäkt för om jag missuppfattat dig. Jag lägger mig inte i vad du, eller någon annan, har för passioner i livet. Så snälla, låt mig älska det jag gör och döm mig inte för det.